Mina böcker med mera
På en av mina andra sidor – Månblommas böcker med mera – berättar jag lite om mina favoritböcker- författare, tv-serier, filmer mm. Där finns också en sorts recensioner. Haha. Jag lovar inte att de är perfekta, men om du vill får du gärna komma in och ta dig en titt.
Däremot lovar jag att jag inte har glömt bort eller övergett den sajten. Så småningom ska det bli fler recensioner. Helt säkert. 
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Boken
Det här är boken, den med två av mina berättelser och en av mina dikter:
Boken
Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Nu är de här!
Böckerna har blivit hittade. Äntligen! Sen igår, har vi våra egna ex, eller nästan i alla fall…
Mamma hade lovat att skaffa ett ex åt en kompis och eftersom de bara träffas ungefär en gång om året numera, och den gången är nu idag, så fick vi ge henne ett av våra, men i alla fall. Det är första gången vi kan läsa våra egna noveller (och ett par dikter) i tryck.
Konstigt nog känns det inte så magiskt. Kanske har det inte sjunkit in än, eller kanske behövs det lite mer för att få en sån reaktion. Som en hel bok skriven av mig. Det kanske händer en dag… Jag håller tummarna.
Releaseparty
Ikväll var jag på vårt ”release party” för boken – boken som vi, deltagarna i skrivarcirkeln – har gett ut. Det var ganska kul, och jag tror att gästerna tyckte om det. Enda problemet var att vi nästan inte hade några böcker att sälja. På något sätt har de försvunnit i posten – någonstans mellan Uppsala och Stockholm och Göteborg…
”Min” bok
Idag såg jag ”min” bok ”live” för första gången. Eller, jag har faktiskt redan sett och tagit i ett redigeringsex. Vi fick möjlighet att redigera texterna innan den riktiga upplagan gick i tryck. Men nu är den faktiskt tillgänglig i bokhandlar. Ok, det är väl egentligen inte min bok. Det är en bok där jag har bidragit med två noveller och en dikt. Men det är i alla fall första gången jag har fått något publicerat på papper.
Cool ny bok
Jag läste just en fascinerande artikel om en 93 år gammal kvinna från Storbritannien som just har debuterat som romanförfattare. Ja, det stämmer. Hon är 93 år gammal. Hon säger att hon har skrivit ”sen hur lång tid tillbaka som helst” eller ”i hundra år”, eller nära på. Jag antar att det kommer att dröja lika länge innan jag blir publicerad.
Boken hon skrev verkar också jätteintressant. Det är en feministisk thriller. Det skulle inte jag ha gissat på när jag fick veta att författaren är 93 år…
Jag längtar verkligen efter att få läsa hennes bok.
Äldre personer börjar visst bli trendiga. Unga vill vara gamla (det läste jag i tidningen häromdagen). Personligen fattar jag inte varför. Jag tänker alltid vara ung. Och jag kommer också att bli en berömd, firad bestsellerförfattare. Visst.
Det påminner mig om rappar-Greta. Ni vet hon med ringsignalen Jolly Bob från Aberdeen. På göteborgska, självklart. Hon har ett väldigt spännande förflutet förresten. Lite av en frihetshjälte. På sätt och vis som Lorna Page, författaren.
Om 20 är det nya 50, som det stod i tidningen, så kanske 90 är det nya 30?
Kvinnor som älskar bögar
En kvinna som heter Linda Leopold har just kommit ut med en bok som heter Kvinnor som älskar bögar.
DN skriver intressant om boken.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=714349
I artikeln berättas om olika typer av ”faghags”. Alltifrån den ”traditionella” faghagen som går på gayklubbar och klär och sminkar sig som en transa, via unga tjejer som älskar bögporr, till kvinnor som är gifta med homosexuella män.
En förklaring till att fler kvinnor tycker om bögporr verkar vara att man är trött på den traditionella underordningen av kvinnor i vårt samhälle. Den förklaringen tror jag på. Det kan naturligtvis finnas fler. Överhuvud taget tycker inte jag att kvinnor som tycker om bögporr på något sätt ska behöva ursäkta sig. Män gillar ju lesbisk porr. Om det är ok, borde det ju vara samma sak tvärtom.
Slash, inklusive dess japanska variant yaoi nämns också i artikeln.
Allt det här verkar vara en trend som kommer mer och mer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett litet positivt tecken i allt negativt i vårt samhälle.
Själv känner jag igen en hel del. Inte det där med att klä upp sig och sminka sig som en transa, men en del av det andra.
Dessutom, personligen är jag inte alls enbart en faghag. Jag gillar också, minst lika mycket, mjuka, snälla, undergivna heterosexuella killar. Man kan säga att jag helt enkelt gillar de flesta sorters killar, utom de stöddiga, dominanta.
Könsroller i fandom och litteratur
Jag kan tänka mig att homosexuella och lesbiska har svårt att finna sig till rätta i vågen av heterosexuella böcker, tv-serier och filmer. Jag har svårt att känna igen mig i de mesiga, halvnakna brudarna som filmer mm vimlar av. Till och med en fysiskt stark kvinnlig huvudperson som Buffy känns fel, på grund av sin brist på intelligens och sin mesighet. Tuff och mesig på en gång. Vilken egendomlig kombination. Veronica Mars är en fantastiskt bra serie, men den lilla blonda tjejen som spelar huvudrollen är inte direkt någon jag kan identifiera mig med.
Det skulle kännas uppfriskande med fler tuffa kvinnliga karaktärer, speciellt sådana som inte exploaterar sig genom att klä sig i otillräckliga plagg. Jag menar inte alls att kvinnliga huvudpersoner måste vara höga i halsen och se präktiga ut. Det räcker bra att de har en vanlig, åtsittande t-shirt, bara den inte är extremt urringad och bara den täcker magen. Hipsterbyxor är en styggelse.
Vad som verkligen skulle tilltala mig är böcker, tv-serier och filmer där männen exploateras lite mer. Inte bara i uppenbara gay-serier, filmer mm utan i heterosexuella fandom också. Man får intrycket att inom gaykretsar ser man negativt på heterovärlden. Den är för all del långt ifrån perfekt, men jag tycker inte man måste gå så långt som att fördöma heterosexualitet. Skulle alla dessa gayaktivister ha velat se sina föräldrar som homosexuella och lesbiska? I så fall, antag att de inte skaffat sig några barn? Finns det inte plats för alla?
Jag är själv varken stolt över eller skäms för min sexuella läggning. Den föddes jag med. Lika lite är jag stolt över eller skäms för min närsynthet, min förmåga att stava bra, eller mitt språköra. Det enda jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag blivit vegan och kanske också över det jag skrivit, inte för att jag är född med en förmåga att fantisera ihop en massa berättelser utan att jag jobbat så hårt med att förbättra förmågan jag föddes med. Detsamma gäller nog också mina språkkunskaper. Där har jag inte bara fötts med en benägenhet att lätt lära mig andra språk. Jag har också slitit hårt för att öva mig på de språk jag studerat.
