Vad var det där?;)
Kul filmklipp. Du kanske har sett det här förr, men för mig var det nytt. Om du gillar sånt, ha det så kul. 
Min andra hemsida
Om någon skulle vilja veta mer om mig, får ni väldigt gärna besöka min andra hemsida. Den handlar mer om djur, veganism, språk och historia än Fandombloggen, men självklart också om böcker och om att skriva.
Nya skrivbordsunderlägg på Fandomhuset-sajten
Här finns min systers nya fina skrivbordsunderlägg.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Mikrocommunity om fandom
Mitt eget lilla mikrocommunity om fandom – fanfiction och fanart (fotomontage) och allt som har med fandom att göra (tv-serier, filmer, böcker mm). Här hittar du det.
Nyheter för en gångs skull
Jag har faktiskt några nyheter att berätta om. Inget händer egentligen här, som du nog har gissat, men just nu är det faktiskt något på gång. Jag har börjat plugga på universitetet igen. Ett sista försök att få en examen. Kanske borde jag inte ha lagt ut det här. Vem vet om det kanske jinxar mina chanser, men de var ju inte så stora från början, så jag tar risken.
Hittills har jag bara varit på introduktionen och första föreläsningen (och jag kommer inte att kunna gå på nästan några) men så här långt ser det bra ut. Det verkar intressant och inte så svårt som jag var rädd för i mina värsta sömnlösa ögonblick.När det gäller folket i min grupp, finns det i alla fall omkring 14 killar, så det är ju trevligt, fast de flesta är inte riktigt min typ. Alltför många av dem är för unga (för mig, och det säger verkligen en hel del, haha) och resten – jag vet inte riktigt. De flesta av de drygt tjugo andra studenterna är tjejer och de är också tonåringar. Omkring 19, de flesta. Jag behöver väl inte nämna att jag var osynlig för alla i gruppen, kanske läraren medräknat.(Och han var inte min typ heller, alldeles för gammal, t ex.)
Gårdagen började ganska bra, men som det står i mitt förra inlägg så började det gå utför snabbt. Trots det har jag nu officiellt tre trevliga saker att notera här i bloggen (för gårdagen).
1. Jag vaknade vid en normal tid på morgonen och jag var helt utvilad! (Fast jag hade förstås varit vaken i 48 timmar för att klara det, men ändå.)
2. 1000 personer har läst mitt Kalla Spår-fic, Winding Road, på FanFiction.net!
3. Jag såg en ganska kul film igår (Dinotopia). Jag älskar den världen.
En annan sak – jag tror att jag kanske har ADHD. Det skulle kunna förklara en del. Jag har inte fått någon diagnos än, men allt jag har läst hittills verkar stämma bara alltför bra. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. På ett sätt skulle det vara lite läskigt att ha ett handikapp av något slag, men å andra sidan skulle det vara en lättnad att veta att jag inte bara är dum, misslyckad och värdelös utan anledning.
Det är allt så här långt. Uppdaterar senare (om det finns något att uppdatera).
Bara för att jag har en fruktansvärd dag…
… (nej, ett fruktansvärt liv)…
Porr för feminister? – igen.
Nu läste jag en artikel
till om sk feministporr. Vad alla de där förståsigpåarna och kulturpersonligheterna totalt missar är att efter alla dessa år är kvinnan fortfarande objekt. I det här fallet verkar det som de senaste trettio åren eller mer aldrig har hänt. För dem är porr fortfarande nakna kvinnor. Inte lesbiska alltså. Det är jättebra att lesbiska gör lesbisk porr för andra lesbiska. Jag menar de där så kallade feministerna som påstår att deras filmer med nakna kvinnor är bra porr.
Fel. Fel. Fel. För mig krävs det nakna killar. Den sortens gayporr handlar om snygga killar som har kul, inte fula gamla män som har sex med och förnedrar kvinnor. Den nakna (unga) manskroppen är attraktiv. Kvinnor är bara slappa och hängiga. Hur kan det vara sexigt?
Ja, ja, folk får väl tycka vad de vill, men jag tycker ändå att om man vill kalla sig feminist, varför inte låta bli kvinnokroppen? Bort med tassarna från våra kroppar.
Homosexuell Sherlock Holmes kan floppa för Guy Ritchie?
I alla fall enligt den här artikeln
.
Varför? Vad är det för fel med det? Ok, för att vara ärlig så är jag rätt petig, så jag kunde ju önska att det var några andra skådespelare (än Robert Downey Jr och Jude Law), men slash är alltid trevligt. Det kan lysa upp en dålig dag.
Långt där uppe
Häromdagen såg jag näst sista avsnittet av den brittiska tv-serien Being Human. Precis som allitd, har jag blivit hopplöst förälskad i en av huvudpersonerna, men eftersom han är en vampyr, är det nog mera skådespelaren jag är attraherad av. Så där är han, den senaste i en lång rad kändiskillar jag faller för. Jag faller för dem, men jag kan aldrig hoppas på att ens existera i samma värld som dem. Jonathan Bennett, Alexander Rybak och nu Aidan Turner är bara några få av de där killarna.
Och då slog det mig. De är allihop långt bortom vad jag kan hoppas på. Jag menar, självklart är de där skådespelarna och sångarna det, och det är inte riktigt det jag menar. Jag tänker mig alltid den typen av kille i verkligheten, i närheten av mig, och ibland märker jag att, ja, den typen av kille skulle kunna vara precis nätt och jämnt inom räckhåll för mig, om jag har tur. Men inte de flesta av dem. De är långt bortom och utanför vad jag kan vänta mig. Det är en deprimerande tanke. Jag menar inte att de har andra intressen eller ens att de uppenbarligen är mycket mer utåtriktade och lyckade än vad jag är. Det är mycket mer än så. Killar av den typen – än en gång menar jag snygga, charmiga, intressanta killar, också utanför kändisvärlden – skulle gå rakt förbi mig utan att ens se mig.
Jag vet inte riktigt vart jag försöker komma med det här, men det gjorde mig lite ledsen. De skulle inte ens ge mig en chans. De som jag faktiskt träffas är oftast antingen inte intresserade av mig alls, eller så är jag inte intresserad av dem. Om det blir mer än så, då när vi går vidare var för sig, slår jag vad om att det inte finns en lång rad av tjejer som väntar på att få fånga de där killarna. Så jag antar att vi är B-laget, om det ens finns tillräckligt många bokstäver i alfabetet för såna som oss.
Inte riktigt så som jag trodde att mitt liv skulle bli, när jag var femton eller sexton, men det är väl bara så det är.
